STRATEGI
Klicka för att läsa på Engelska

Det sägs ofta att kunskap är makt, men det är en av tidernas största myter. Människor med stora kunskaper kan enkelt förslavas om dom ingenting gör för att försvara sin frihet. Kunskap i sig själv är inte makt, men har potentialen för makt om vi använder den som vägvisare för handling eller aktion. Sanningen kommer alltid att besegras av tyranni om inte människor, som du och jag, är villiga att träda fram och riskera våra liv. Framtiden hör till, inte till idéerna i sig själva utan folk som agerar med idéerna som grund.

Om vi menar allvar med att göra skillnad i världen, måste vi vara på det klara med vad som krävs. Att besegra de globala kollektivisternas makt är ett stort jobb och lättare sagt än gjort. Här är de realiteter vi ställs inför:

1. Det finns inte mycket en person kan göra ensam. Vi behöver massor av hjälp och det blir internationellt i omfattning. Nationellt arbete fortsätter att vara viktigt, men kollektivism är försänkt i hela världen. Hela världen blir därför också skådeplats för konflikten.

2. Vi behöver en kår av hängivna män och kvinnor som är beredda att ägna en större del av sina liv åt detta uppdrag. Mycket mer kommer att krävas än att bara stödja ett politiskt parti eller prenumera på ett nyhetsbrev eller skriva brev till politiker. Tiden för fåtölj-patriotism är över.

3. Vi behöver ett klart budskap där det framgår, inte bara vad vi är emot, utan också vad vi är för.

4. Vi behöver en organisationsstruktur som inte kan undermineras av våra motståndare. Den måste utformas som ett hologram där även de minsta avdelningarna har allt nödvändigt för att skapa hela rörelsen från botten och upp, inte som en pyramid med all kontroll på toppen.

5. Vi behöver ett studieprogram för förståelse och avslöjande av de taktiker som utsända av kollekti-visterna tillämpar och som även lär ut hur vi kan etiskt kan motverka dom.

6. Vi behöver samma stöd som våra fiender har haft länge: koordination, strategi, träning, kommuni- kationer. Vilken plan som helst utan dessa element är dömd att misslyckas.

7. Vi behöver pålitliga finansiella resurser för att hålla de många tjänster som behövs för organiserade aktiviteter.

8. Vi behöver en strategi, inte för att utse ledare, utan för att bli ledare.

9. Vi måste se detta i ett långt perspektiv och inse att vårt mål kanske inte hinner uppnås i vår egen livstid. Det vi startar måste vara större än oss själva och den måste kunna fortsätta av egen kraft in i framtiden.

Fastän världsomfattande, Freedom Force har politiska och sociala principer som är motsatta den kod av kollektivism som är inbäddad i organisationen som kallas FN. Freedom Force globala stuktur får inte ses som intäkt för att medlemmarna är likgiltiga för sina egna länder eller vill avsluta nationell suveränitet. Det är att inse att nationella frihetsrörelser blir mer effektiva om de integreras med liknande rörelseri andra delar av världen. Fienderna till frihet är förenade tvärs över nationsgränser genom sin gemensamma ideologi, kollektivism.

Makten i antal. Samarbete har en kvadratisk effekt. Två människor som arbetar separat i samma kommun har effektiviteten hos två, men om dom arbetar tillsammans har dom effektiviteten hos fyra. Tre som arbetar tillsammans har effektiviteten av nio som arbetar var och en för sig. Fyra har effektiviteten hos sexton o s v. Tänk då inflytandet som är möjligt om man samarbetar femtio eller hundra stycken som alla jobbar för samma mål.

FREEDOM FORCE ÄR ANNORLUNDA
     En av anledningarna till att folk attraheras av Freedom Force är att den är annorlunda jämfört med andra organisationer, trots det, när dom blir medlemmar, förväntar sig många att vi ska göra exakt vad andra organisationer gör. Därför är det viktigt att fastställa redler och riktlinjer för vad för typ av aktiviteter som sammanfaller med vår strategi och vilka som inter gör det.

De flesta organisationer som vill förändra samhället är fråge-orienterade. Politiska grupper anammar platformar som antingen prisar eller fördömmer särkilda politiska ageranden och söker väljarnas stöd för kandidater som ger dessa platformar sitt godkänande. Utbildningsgrupper jobbar för att öka allmänhetens medvetenhet om speciell lagstiftning eller trender med förväntningen att detta ska resultera i önskvärda politiska ageranden. I båda fallen är focus riktat på sakfrågorna; Vi borde göra det här. Vi måste motsätta oss det där.

Freedom Force inser att det finns så många sakfrågor av den här typen att det är omöjligt att hantera mer än en liten del åt gången. Även om vi lyckas ändra utfallet i en eller två av dessa, resten blir sannolikt lösta till kollektivisternas favör. I de få fall segrar vinns, så är friheten inte säker. Samma frågor kommer att återkomma gång på gång, tills vi slutligen besegrats. (Jfr frågorna om EU och Euron. Enda gången EU-anhängarna varit i majoritet var på valdagen. Euron är en ständigt återkommande fråga i Sverige. På Irland svor regeringen att de tänkte hålla folkomröstning efter folkomröstning tills det gått till deras favör, dvs godkännande av EUs konstitution, under vilken vi alla blir EUs trälar. Övs anm.) Det beror på, även om vi tror vi segrat, att det underliggande problemet kvarstår. Det underliggande problemet är att samhällets maktcentran är i händerna på kollektivister och så länge de förhållandet består så kan vi aldrig hoppas på seger i det långa loppet. Att fokusera på sakfrågorna är som att behandla symtomen men strunta i orsaken.

SLÄCKA ELDARNA
     Vi som har opponerat oss mot kollektivismens uppgång genom åren har varit som brandsoldater som försökt släcka hundratals eldar som en galen pyromat startat. Vi stringer hit och dit, fram och tilbaka, med slangar och hinkar, och ger oss på den ena elden efter den andra, men det finns fler än vi kan räkna och fem nya startas för varje vi släcker, så vi tappar ständigt mark medan vår vackra stad förstörs. Sanningen är att vi kommer aldrig att komma i kapp innan vi får tag på pyromanen och gör honom verkningslös. Alla försök som bortser från pyromanen är dömda att misslyckas.

Kollektivisterna är världens pyromaner och dom tänder ständigt nya totalitära program. Dom kan enkelt göra det eftersom dom har maktpositioner. För närvarande har individualister inte jämförbar makt och dom utan makt kan inte försvara friheten. Ingenting kommer att förändras innan kollektivisterna som nu dominerar de olika maktcentran ersätts med individualister. Var snäll och läs om den meningen. Den är nyckeln till att förstå Freeedom Forces strategi.

SE I ETT LÅNGT PERSPEKTIV
     Det för oss till en nyckter värdering av tidtabellen för seger. Vi tenderar att vara otåliga. Vi vill gärna tro att det måste finnas någon strategi som kan välta allt över ända vid nästa val. Vi längtar efter en riddare på en vit springare som kommer att ta hem en storseger vid valet och återställa säkerhet och vett i vår värld med sin stora seger. Det kommer inte att ske på det sättet. Det har tagit våra kollektivistiska motståndare hundra år att samla sin makt och det kommer antagligen att ta hundra år till att att ersätta dom med individualister. (Personligen tror jag att detta är ett väl pessimistiskt resonemang. När väl folk får upp ögonen så tror jag att det går betydligt fortare, tjugo-trettio år kanske, på sin höjd. Övs. anm.)

När jag var en ung man avskydde jag den tanken. Jag hade bråttom och ville se total seger i min livstid, men det var innan jag förstod mekanismerna och strategierna som används av Leninister och Rhodesianer. Nu står det klart för mig att endast tålmodig gradvis förändring är den enda vägen framåt, ut ur mörkret. Liksom våra motståndare måste vi också se det i ett mycket långt perspektiv. Fastän det kan verka avskräckande till en början, så är det vid närmare eftertanke inte alls så illa. Faktum är att det är i allra högsta grad uppmuntrande att veta att en sådan väg framåt är möjlig och att vi är dom som drar upp den och sätter upp vägskyltarna. Framtiden kallar och detta är vårt svar. Det är en väldigt tillfredställande tanke, men den får oss att tänka på det faktum att bara föra fram sakfrågor, oavsett hur brådskande de är eller hur kraftfullt vi agerar, så kommer det inte att ge oss en meningsfull seger i den närmsta framtiden.

Så, hur ska vi agera? Ska vi följa alla andra organisationer och bli agitörer i vissa sakfrågor? Ska vi begära ett slut på inkomstskatten? En återgång till värdebaserad valuta? Urträde ur FN och dess regionala organisationer? En återgång till grunderna i utbildningsväsendet? Stopp för illegala immigranter? Reform av socialförsäkringen? Stopp för anfallskrig med dolda agendor? Alla dessa frågor och tusen andra skriker efter vår omedelbara uppmärksamhet. Om vi skulle åta oss en av dom vore det att öppna dörren för alla. Föreställ er den oreda som skulle uppstå om ev avdelningsordförande beslutade att en av dessa frågor var så viktig att alla medlemmar skulle kontaktas och förmås att skriva under en petition eller skriva brev till någon. Då skulle en annan medlem säga att hans projekt var lika viktgt och begära att alla skulle agera där också. Sedan kommer en tredje medlem med all världens skäl att begära att hennes projekt är lika viktigt, och så vidare. Det skulle inte dröja länge innan vi var så överhopade med begäranden om ageranden att vi skulle ge upp i förtvivlan – särskilt när vi till slut insett att eftersom vi saknar tillräklig makt så kommer ingen av våra ansträngningar ge varaktigt result ändå.

Om vårt mål är omedelbar seger i speciella sakfrågor, så kommer flertaliga förluster, som ounvikligen ligger framför oss, att vara demoraliserande och kommer att få många att överge striden. Om vi i stället ser det ur ett långt perspektiv och vi kan se ihållande framsteg med att lägga grunden för framtiden, även med totaltärianism runt omkring oss, så kommer vi att få tillfredställelsen att veta att vad vi gör idag är inte onödigt och att vi påverkar världen till det bättre.

FREEDOM FORCES STRATEGI
     Så, vad ska vi göra? Svaret är klart och strategin som härstammar från det svaret skiljer Freedom Force från alla andra organisationer. Det är detta:

Freedom Force inser att, så länge samhällets maktcentran domineras av kollektivister så kommer dragningen mot global totaltärism att fortsätta. Att bara protestera den trenden och utfärda besvärsskrivelser eller hålla upprop kanske försinkar processen ibland men gör ingen betydelsefull skillnad i det långa loppet. Den enda vägen mot seger är att få bort alla kollektivister från maktpositionerna och ersätta dom med individualister.

När en rådgivare varnade Josef Stalin att undvika konflikt med katolska kyrkan lär han ha svarat: Hur många divisioner har påven? Mao Tse Tung sa "Politisk makt kommer från en gevärspipa". Adolf Hitler sa att första steget mot auktoritet är popularitet, men sedan sa han: "Vid makten och därför med våld, ser vi det andra steget av all auktoritet". De här expert-kollektivisterna förstod maktens natur. De som kontrollerar regeringen (den lagliga våldsanvändningen) och som också väljer kandidater bryr sig inte om ynka besvärsskrivelser eller brev. Såvida inte de åtföljs av handgripliga steg för att få egen makt (där vi stiftar lagarna), så tjänar det ingenting till. Dom utan makt kan inte försvara friheten.

Hur får vi då egen makt? Svaret ligger i en organiserad kampanj med medborgare som inte har någon pågående strid förutom kampen för valfrihet, som hjälper varandra att bli inflytelserika i samhällets maktcentran. Maktcentran är de grupper och organisationer som leder olika segment av befolkningen och som påverkar den allmänna opinionen. Det är politiska partier, fackföreningar, kyrkoorganisationer, media centers, skolor och universitet, samhälls och professionella organisationer och andra som har stora medlemsantal. I en representativ regering är det kombinationen av alla dessa tillsammans som bestämmer nationens politik. Politiska partier är viktiga, men de är bara en av många komponenter. Även om vi hade en stark kandidat för frihet kan han inte bli vald om inte väljarna (som påverkas av maktcentran) förstår eller stödjer hans politik eller, om han faktiskt blir vald, så kan han inte genomföra sin politik. All maktcentrana måste arbeta tilsammans få att nå ett gemensamt mål.

DET ÄR EN BEPRÖVAD FORMEL
     Det är inte så svårt som det verkar. Vi vet att det går eftersom det har gjorts och visat sig högst framgångsrikt. Formeln utarbetades för länge sedan av just dom krafter av kollektivism som vi måste avsätta. Det är en strategi där mindre än en procent av befolkningen leder de övriga nittionio. Det enda vi behöver göra är att studera deras organisatoriska koncepter och använda dom i vår egen regi. Det innebär inte att vi behöver ta till oss deras etik eller ideologi. Fast vi beundrar deras briljanta strategi, så betackar vi oss för deras hemlighållande, lögner, mutor, utpressning, stölder, mord och alla andra manifestationer av deras tvångsvälde och svek.

Betänk det sätt på vilket Leninister och Rhodesianer kontrollerar de länder där de dominerar. Medlemmarna i toppen av dessa rörelser växelverkar inte direkt med allmänheten en och en. Det är för få av dom för det. Istället flyttar de in på ledarpositioner inom samhällets maktcentran. I Leninistiska länder dominerar medlemmar av kommunistpartiet regeringen, media, utbildning och större företag. I Rhodesianska länder gör medlemmarna av Council on Foreign Relations (eller dess motsvarighet, t ex Royal Institute for International Affairs) exakt samma saker. På det sättet har ett fåtal den politiska och samhälleliga makten där de leder det stora flertalet.

Trots den vitt spridda flummiga tanken om s k demokrati och självbestämmande, i verkligheten kommer alltid ett fåtal leda flertalet. Den amerikanska revolutionen som visas upp för världen som exempel på hur den vanliga människan reste sig mot britterna och skapade en konstitutionell regering är en myt. Revolutionen skapades, initierades och leddes av en relativt liten grupp av långsiktiga intellektuella och statsmän som kontrollerade de viktigaste maktcentrana i kollonierna. Dom var representanter för kolloniala regeringar komplett med fungerande militära enheter, de var stora markägare, de var de ledande köpmännen, de ägde tryckpressarna. Med andra ord, amerikanskt oberoende vanns av de vanliga soldaterna mod och uppoffring, men soldaterna leddes av en mycket mindre grupp män som var ledare i det kolloniala systemet. Det är så det alltid varit i historien och det är så det alltid kommerr att förbli. Det är bara frågan om vilken minoritet som ska leda.

VILKA SKA LEDA IDAG?
     Det är dagens utmaning: Vilka ska leda? Blir det en minoritet kollektivister eller en minoritet individualister? Såvida inte individualisterna vaknar upp och ser verkligheten bakom makten och börjar kraftansamla inom samhällets maktcentran så kommer kollektivisterna styra världen - i evighet.

Vi, Freedom Force, är inte nöjda med det svaret. Vi ha bestämt oss att möta fienden på slagfätet – det verkliga slagfältet där de riktiga slagen utkämpas - inom grupperna och organisationerna som utgör samhällets maktcentran. Vi har bestämt oss för att återta dom, en efter en, i en omvänd process under vilken vi förlorade dom från början. Det är därför som vi inte engagerar oss i en samling heta frågor och projekt. Vår uppgift är i stället att befrämja en vidare uppskattning för individualistisk ideologi. att förbereda våra medlemmar så de kan motverka kollektivisternas falska taktik, att lära ut hur organisationer arbetar och att hjälpa varandra att bli effektiva ledare inom lokalsamhällen och nationella organisationer – inte våra organisationer utan andra organisationer. Vi väntar inte på at världen ska komma till oss. Vi går till världen, in i maktcentran där folk redan finns. Vi befrämjar deras arbete. Vi erbjuder hjälp. Vi söker inflytande genom att förtjäna rätten att leda.

Många grupper för frihet försöker med att vända sig direkt till massorna. De hittar på projekt och slogans för att tilltala så många som möjligt. Dom försöker få ihop så många att dom blir en kritisk massa och därigenom lyckas. Den taktiken är dömd att misslyckas eftersom det finns för mycket som skiljer i intressen och medvetenhet bland folket för att man ska kunna förvänta sig en kritisk massa på någon enskild fråga.

Vår taktik är annorlunda. Det är samma som våra kollektivistiska opponenters taktik. Vi inser att befolkningen inte är homogen. Den består av turentals undergrupperingar, var och en med sitt eget unika intresse, livsstil, utbildningsnivå, åldersgrupp, värderingar, religion, språk och kultur. En enda organisation kan inte leda alla dessa på ett meningsfullt sätt. Däremot går det bra för en enda enskild organisation att medlemmarna blir inflytelserika i de många grupperingarna. På så sätt, även om organisationerna behåller sina unika kvalitéer och snäva mål, kan de gredvisbli enade på ledarskapsnivå bakom grundläggande principer och långsiktiga mål. Varje organisation, på sitt egen sätt och med sin egen unika stil, kommer att bli synkroniserade med varandra. Allt de gör kommer att vara i samklang med trosläran och frihetens tre budord. När det sker blir skillnaderna i dessa organisationer en styrka, inte en svaghet. När ledarna delar en gemensam ideologi, har den kritiska massan uppnåtts.

På grund av den här strategin kommer Freedom Force som organisation inte att direkt att delta i program som kräver ageranden i speciella frågor, men dess medlemmar som är aktiva i andra organisationer gör det. Det kan vara grupper med vilka vi vill förena oss eller det kan vara nya organisationer som vi startar för särskilda ändamål. Det är Freedom Force strategi.

SLÅ MOT ROTEN AV DET ONDA INTE MOT DESS FÖRGRENINGAR
     Freedom Forces strategi summeras perfekt i brevet nedan, från en medlem:

FREEDOM FORCE FUNGERAR INTE!
     När jag fick följande email så blev jag frustrerad av insikten att trots mina ansträngningar att förklara Freedom Forces strategi på vår website, så finns det fortfarande folk därute som inte förstår den. Ämnesrutan till det här brevet löd: "Vart där, gjort det" och budskapet var att Freedom Force inte kommer att fungera. Författaren, som tydligen var en kunnig och garvad frihetskämpe, hade dragit slutsatsen att massorna är för okunniga och hjärntvättade för att svara på Freedom Force budskap och det finns inget som vi göra för att vinna över dom på vår sida.

Jag hade hanterat den här frågeställningen på flera ställen på vår website men tydligen hade jag misslyckats att nå ut. Jag bestämde mig för att, om alla orden på siten inte hade lyckats, att skriva fler skulle inte göra saken bättre. Så jag flyttade mailetr till min delete-folder och fortsatte med mitt arbete, men brevet gnagde i mig i flera dagar och slutligen kunde jag inte motstå möjligheten att försöka en gång till. Jag tog tillbaka brevet och skrev ett svar. Här är både brevet och mitt svar:

Det här var mitt svar:
     Tack för dina tankar kring varför Freedom Force inte kommer att fungera. Normalt skulle jag bara bekvämat mig med vetskapen att "Du can inte locka över dom alla" och fortsatt med den positiva uppgiften att bygga upp vår rörelse. De åunkter du lyfter fram delas emellertid av många, särskilt dom som varit i hetluften en längre tid och som blivit trötta på striden. Som du säger i ditt brev, du har "varit där, gjort det" och det förefaller som om du givit upp allt hopp om seger. Jag tar mig tiden att bemöta dessa punkter eftersom jag också har varit i skyttegravarna i många år, men jag har kommit till en helt annan slutsats.

Om du har följt standardstratigin av alla tidigare försök å frihetens vägnar – Mun-till-mun metoden, besökt seminarier, läst böcker, skrivit protestbrev, genomfört namninsamlingar, och liknande utbildande verksamheter – så har du inte följt Freedom Force kärnstrategi. Din pessimism grundas på antagandet att det enda sättet att återställa friheten är att upplysa allmänheten. Det kommer aldrig att ske och om vår Strategi baserades på den omöjligheten så skulle jag dela din pessimism. Det är dock inte vår strategi. Det är inte hur kolllektivisterna fick kontroll över samhället och det är heller inte hur vi ska ersätta dom.

De senaste hundra åren har totalitärer i konkurerande grenar av kollektivism (Nazism, Leninism och Rhodesism) inte fått kontroll över nationer som blev deras initiella maktbas genom att locka med sig massorna för deras intellektuella stöd. De gjorde det genom att först ta kontrollen över maktcentran i dessa nationer (inklusive, men inte begränsatt till politiska partier och som du nämnde, skolor) och sedan locka med sig massorna genom at använda enkla slogans. Deras mest kraftgulla vapen har alltid varit att skapa känslor av hat, rädsla eller girighet.

Vi kan lära mycket av våra fiender. Medan vi naturligvis motsätter oss deras ideologi och deras etik, måste vi medge att några av deras taktiker har meriter. Jag refererar här till deras strategi att vinna massorna, inte genom att skriva brev, cirkulera namninsamlingar, eller genomföra utbildningskampanjer, utan genom att få inflytande i stora organisationer och lansera egna politiska kandidater (och andra ledare) som lägger fram enkla sakfrågor som framkallar ett känslosamt svar. Det är inget oetiskt med den här strategin, förutsatt, förstås, att där inte finns ett svek och att sakfrågorna är äkta. Till exempel, vad vore mer känslosamt – och äkta – än en 9/11 sanningskampanj eller en kampanj för att återställa nationell suveränitet eller en för att återställa köpkraften i våra pengar eller en att slänga ut fuskande valräknings-maskiner? De av oss som skulle definiera reglerna för debatten och skriva slogans skulle ha en enorm lojalitet med principerna i The Creed of Freedom, men vi skulle inte förvänta oss att skulle förstå eller ens vara intresserade av dom. Dom kommer för evigt att motiveras av materiella intressen, känslor och slogans. I stället för att beklaga oss över att vi aldrig kommer att kunna utbilda majoriteten, borde vi i stället acceptera den mänskliga naturen och få den att arbeta för ett fritt samhälle. Det kommer alltid att vara en liten grupp som leder majoriteten. Vår grundande fäder (de som genomförde den amerikanska revolutionen, Övs anm) visste detta. Våra fiender vet det. Nu måste vi också inse det här - eller förgås.

Meningen med allt detta är att uppnå politiskt inflytande indirekt genom samhällets maktcentran, som är gammalt för våra kollektivistiska motståndare, men ett helt nytt koncept för många inom frihetsrörelsen. Jag vågar påstå att du har aldrig försök med det. Kort sagt, du har INTE vart där, gjort det.

Huxleys citat är insiktsfullt men det saknar en viktig kvalifikation. Han säger att " föreningsverksamhet är både nödvändigt och ödesdigert. Människor håller hela tiden på att skapa sådana föreningar för sin egen bekvämlighet och finner sig själva offer för sina egna hemmagjorda monster" Detta låter sant men det finns en fråga som måste besvaras innan vi kan vara överens eller oense. Frågan är: "Vilken SLAGS rörelse?" På Huxleys tid höll USA redan på att överge sitt individualistiska arv till förmån för kollektivism, så det fanns bara tre sorters föreningar: barbarism, teokrati och kollektivism, vilken kom senast och snabbt höll på att bli det valda systemet i västvärlden. Om dessa var våra enda valmöjligheter då skulle vi dela Huxleys pessimism, men om vi öppnar våra sinnen för möjligheten att en förening baseras på individualismens principer så är vi absolut oense med Huxley. Freedom Force medlemmar är inte intresserade av att vidmakthålla samma tragiska föreningar som hör historien till. Vi arbetar med en ny modell vitt skild från den gamla, som kommer att ändra kursen för framtidens historia.

Du säger att vår organisation med tiden kommer att undergrävas till att tjäna kollektivismen, eftersom det har blivit ödet för många liknande organisationer historiskt sett. Du kan ha rätt. Vem kan säkert veta vad som kommer att hända de närmsta århundradena, but du borde gå tillbaka och begrunda den effekt som The Creed of Freedom kommer att ha på dom som följer i dess fotspår. Återigen har Freedom Force blandat in nya kort i leken. Ingen annan frihetsrörelse i historien har någonsin haft en oföränderlig målsättning av principer att tjäna som ett ständigt gyroskop för framtida agerande.

Kommer det att fungera? Jag kan inte säga med säkerhet att det kommer att göra det, men inget liknande har prövats tidigare och jag tror uppriktigt på att det kommer att fungera som avsett. Även om gyroskopet skulle gå sönder efter hundra år eller så, så har vi åtminstone tillfredställelsen att veta vad som hjälpte inleda ett århundrade av frihet och lämnar efter oss ett rent protokoll för efterföljande generationer att studera och förbättra till nästa varv. Hundra år frihet och lugn är i värsta fall. I bästa fall finns där all anledning att tro att The Creed of Freedom har den inneboende kraften att spinna på så länga människan befolkar planeten.

VARFÖR VI MOTSÄTTER OSS PASSIVT MOTSTÅND
     En medlem skickade nyss ett brev för att instämma med vår strategi att inte köra fast i ändlösa kallelser om ageranden i "mycket brådskande" frågor och i stället fokusera på att ersätta folk i maktpositioner som orsakar katastroferna. Sedan skrev han:

Följande kommentarer är en utvidgad version av mitt svar:

Tack för ditt tankfulla brev. Konceptet med passivt motstånd har lockat till sig stort stöd under senare tid, och frestande att överväga det som en strategi för att dramatisera den allmäna oppositionen mot totalitärism i skepnad av homeland security. Här är mina synpunkter i den frågan:

1. Om vi gav oss in i ett sådant program, så måste vi innan vi ger oss på det, bestämma hur långt vi tänkt gå med det. Kofångardekaler och reklamskyltar är enkelt och nästan roligt, men skulle vi pressa våra medlemmar att löpa linan ut och faktiskt trotsa lagen? Det är den logiska förlängningen av alla motståndskampanjer och att inte göra det vore hyckleri. Så, vad vi skulle tillstyrka är inte bara civil olydnad, vilket är en tillrättalagd fras, utan också lagbrott.

2. Om vi uppmande våra medlemmar att bryta emot lagen skulle vi begära av dom att bli kriminella i statens ögon. Det skulle också göra oss kriminella – som konspiratörer till lagbrotten. Vi skulle ge våra opponenter ett gyllene tillfälle att stänga ner vår verksamhet och slänga oss alla i fängelse. Från och med då skulle vi tvingas ägna all vår tid antingen i fängelse eller att försvara oss i domstol. Glöm allt annat. Jag repeterar: Glöm allt anat.

3. Att bryta lagar som vi tycker är orättvisa, bryter mot konstitutionen (grundlagen) eller är omoraliska är hederssamt och ibland det enda rätta, men hur många är beredda att göra det? Vi har levt under ett ökat antal lagar som är orättvisa, bryter mot konstitutionen eller är omoraliska, de senaste hundra åren. Vattnet stiger för vart sammanträde vår regering håller. Varför drar vi plötsligt ett streck här och nu? Vad är det nu som skiljer mot förr i princip? Det finns, förstås, ingen skillnad i princip, så vi skulle tvingas svara att det kommer en tid när det får vara nog och att den tiden nu slutligen har kommit.

4. Så långt är allt gott och väl, men är det sant att det amerikanska folket i allmänhet verkligen fått nog? Har de verkligen kommit till den punkten att de nu är villiga att gå i fängelse från sina principer och ideal? Enligt muin mening är svaret nej, inte ens i närheten. Trots allt skryt om att "bända loss mitt vapen från min kalla döda hand" så är verkligheten helt annorlunda. De flesta är villiga att strida till döds som en del i en organiserad militär styrka med ledarskap och diciplin, ledda mot en utländsk fiende när de motiveras av nationell stolthet och lojalitet med fosterlandet, men när de konfronteras en och en av militären från deras egen regering skulle de allra flesta falla som käglor.

5. Det kan ju argumenteras att om antalet motståndare var tillräckligt stort att täppa igen rättssystemet, så skulle regeringen inte ha något annat val än att backa. Det är en fantasi. I många år har regeringen övervägt möjligheten för en storskalig separatism och uppror och har färdiga procedurer och fasiliteter för att hantera det. Jag tror att kollektivisterna i toppen faktiskt ivrar för den händelseutvecklingen eftersom det skulle ge dom den ultimata förevändningen att dra in även det som föreställler konstitutionell lag.

6. När man tänker på Gandhi eller Martin Luther King som rollmodeller för passivt motstånd för vår rörelse så måste vi komma ihåg att Indiens frihetsrörelse och rörelsen för sociala rättigheter i USA stöddes båda av en symatiserande media. Gandhi och King porträtterades i medierna som ledare med höga principer som kämpade för en ädel sak. Utan denna positiva förstärkning i medierna (och från regeringssektorerna också) skulle ingen av rörelserna haft en chans till framgång. Om Gandhi och King hade porträtterats som kriminella och upprorsmakare som förtjänade åtal, skulle de inte haft några följeslagare. Det vore dumt att tro att Freedom Force eller någon annan legitim pro-frihetsgrupp skulle få något stöd från media. Alla program med passivt motstånd för vår del skulle snart framställas som en milis eller kvasi-terrorister och allmänheten skulle tro på det.

7. Det här är inte en fråga om mod utan om stategi. Det är lovansvärt att vara villig att gå i fängelse, om nödvändigt, för vad vi anser vara rätt, men den här beslutsamheten måste vägas mot andra möjligheter. Om andra möjligheter står öppna för oss så måste vi överväga om inte någon av dom är mer effektiv för våra syften. Vi behöver fundera över om det finns saker vi kan uträtta utanför fängelset som är mer effektiva än vad vi kan uträtta i fängelse. Om det finns det så vore det idiotiskt att välja det alternativ som har mindre utsikter för framgång. Det vore som att kasta oss själva framför fiendens eld när vi har möjligheten att förflytta oss, osedda och attackera bakifrån. Ja, det vore modigt att offra sig själv i en frontalattack men om det finns ett bättre alternativ, så vore det ett irrationelt självmord och en förlorad chans att segra. Så, vi måste fråga oss själva; Finns där ett bättre alternativ för oss? Jag anser att det finns. Fakum är att jag anser att Freedom Force strategi att återta samhällets maktcentran genom constitutionella och lagliga medel inte bara är et bättre alternativ, det är det enda som har någon möjlighet att lyckas.

För att summera: Medan andra skriver protestbrev från bekvämligheten av sina egna hem eller idkar civil olydnad så pågår den verkliga kampen i samhällets maktcentran – organisationerna som skapar landets politiska och sociala inrktning. Slaget kommer att fortsätta i årtionden – även inom Den Nya Värdsordningen (NWO), som nu redan är här. Oavsett hur lång tid det tar så kommer Freedom Force medlemmar att finnas där och slutligen, segra.

ANGRIPA VÄDERKVARNAR MED JURIDISKA ARGUMENT
     Då och då får vi en reprimand från någon som anser att vi inte håller på vår konstitutionella rätt eftersom vi inte förordar att utmana regeringen i domstol i olika juridiska frågor. Ett av påståendena vi ofta hör är att USAs regering är ett företag och som, genom olika illegala manövrer genom åren, reducerat de amerikanska medborgarna till statusen av ägodelar – en legal galjonsfigur utan rättigheter – och att regeringen äger all vår egendom och till och med våra identiteter. Det finns massor av hemsidor som erbjuder historiska protokoll och juridiska expertutlåtanden som stöder påståendet att, om vi bara kan få dessa protokoll och expertutlåtanden godtagna i domstol så kommer domare att bli tagna av det och måste medge att den federala regeringen, som den är nu, är ett kriminellt syndikat utan någon jurisdiktion över någon amerikan, förutom några som är anstäöllda av regeringen självt och möjligen dom som härstammar från slavar. Det hävdas att ta den här frågan till domstol är det enda sättet att återfå vår frihet. Vi får hela tiden brev från folk som tycker att, eftersom vi inte håller med om det här, att vi är slöfockar eller ännu värre, att vi har sålt oss. Följande uppfattningar i ett nyligt brev är typiskt:

Det här var mitt svar:

Jag önskar jag hade tid att ge ditt brev det utförliga svar det förtjänar. Låt det räcka med att säga att jag absolut inte håller med om din föreslagna lösning. Det här är anledningarna:

1. Fastän det onekligen finns viss grund för de juridiska argumenten i försvaret av den juridiska hypotesen, så är jag inte övertygad om att det är grunden för vår regerings nuvarande totalitära ställningstagande. Om det vore det så fanns det inget behov av den s k Patriot Act eller liknande lagar som så ivrigt stiftas av kollektivister. Som jag ser det så har våra problem gradvis utvecklats genom en ackumulation av för många restriktiva lagar, för många kreativa tolkningar av högsta domstolen, för många oemotsagda direktiv och för mycket oengagemang hos det amerikanska folket. Även om USA inte var ett fo´öretag och även om det inte fanns två klassers medborgare och även om regeringsdokument inte använde stora bokstäver och även om det inte fanns några personnummer eller något av alla de saker du beklagar dig över så skulle vi änå vara i exakt samma besvärliga situation. Du jagar ett spöke.

2. Din föreslagna lösning är baserad på antagandet att, om vi kunde vissa historiska dokument och juridiska expertutlåtanden accepterade i domstol och om vi bara kunde få tag i modiga, principfasta advokater att presentera dom, så skulle domarna inte ha något annat val än attdömma mot den federala regeringen som de arbetar för. Freedom Force har ingen avsikt att bygga sin strategi på ett sådant naivt antagande.

3. Det är en sak att snacka sturskt om våra rättigheter och lagens teknikaliteter, men om du inte kontrollerar polisen och det juridiska systemet så kastar du bara bort din tid. Våra kollektivistiska ledare kontrollerar polisen, domstolarna och militären – för att inte nämna media, skolväsendet, det monetära systemet och alla andra aspekter av vår samhälleliga väv. Det finns bara två sätt att ändra på det. Ett är genom en plötslig, våldsam revolution och den andra är genom en gradvis, fredlig revolution, men det måste vara en revolution i vilket fall. Med andra ord, kollektivisterna som nu dominerar samhällets maktcentran måste ersättas med individualister. Varje tanke på att genomföra en våldsam revolution under nuvarande omständigheter vore vansinnigt, minst sagt. Så, vårt enda realistiska alternativ är den långsiktiga strategin av tålmodig gradvis förändring, exakt samma strategi som våra kollektivistiska motståndare använt. Det är Freedom Force strategi.

DET HÄR ÄR INGEN STUDIEGRUPP ELLER FILOSOFISKT SÄLLSKAP
     Det finns många organisantioner som befrämjar personlig frihet ur ett ideologiskt eller filosofiskt perspektiv. Deras hemsidor visar ofta kurvor och diagram som illustrerar hur det perfekta samhället borde fungera. I en del fall är utopin baserad på konceptet med frivillighet utan någon regering alls. I andra är utopin baserad på konceptet att höga ideal och rättänkande kommer att förändra världen om bara tillräckligt många människor stödjer dom. Antagandet är att folk inte behöver göranågot annat än att bli upplysta och ha den rätta attityden. Om medlemarna är tillräckligt många så uppnås den kritiska massan och de totalitärer som nu dominerar samhället kommer på något sätt att missta makten och de styrande kommer att bli folkets tjänare. De här rörelserna har, typiskt sett, ingen avsikt att konfrontera oligarkerna. Dom klarar inte kämpa, konflikter eller kontroverser. Dom vistas tryggt i glashusen eftersom de nuvarande härskarna lämnar dom i fred (för tillfället) eftersom dom inte utgör något verkligt hot. Dom ägnar dagarna åt att planera för ett framtida utopiskt samhälle, men under tiden är angriparna står angriparna vid portarna. Nej, dom är INNANFÖR portarna och bor i palatset. Det är viktigt att ha en ideologi och en plan för hur man ska bygga en bättre värld men vad som behövs NU är at filisoferna lämnar glashusen och drar sina svärd och hjälper till att återta staden.

För att sätta in det i ett sammanhang i den verkliga världen idag så är det dags för alla filosofer att följa Freedom Force strategi och göra allt i deras makt för att få inflytande i grupper och föreningar som utgör samhällets viktigaste maktcentran. Där är var striderna äger rum. Såvida vi inte kan vinna de striderna så kan vi heller inte vinna kriget. Om vi inte vinner kriget, får vi heller aldroig möjlighet att bygga vårt utopia.

Betyder det att filosofiska rörelser är värdelösa? Inte alls. Faktum är, ju fler, dess bättre. Varje rörelse kan på sitt eget vis bidra med kritiskt tänkande och fräscha koncept till den vision vi söker för en bättre värld. Jag uppmanar ledarna till dessa grupper att gemensamt stödja principerna uttryckta i The Creed of Freedom och vidare, bli ambassadörer för Freedom Force och förmedla dessa koncept till medlemmarna i deras respektive rörelse. På det sättet kan vi bygga en massiv internationell rörelse som, fastän den har olika lockelser för olika folk, blir förenad genom principer. Detta är den enda vägen till seger.

LOKALA AVDELNINGAR
     De lokala avdelningarna är centrum för Freedom Forces aktiviteter. Dom täcker ett område som, vanligvis, representeras av en telefonkatalog. Dom varierar i storlek beroende på befolkningstäthet och dynamiken i varje grupp. Ett minimyum av sex medlemmar krävs för att bilda en avdelning, men det optimala antalet är mellan femtio och ett hundra. Några störra, i storstäder med starkt ledarskap kan ha flera hundra medlemmar eller fler. Det finns inga områden med ensamrätt. Vem som helst som samlar sex medlemar eller fler har rätt att bilda en avdelning.

Fastän det inte finns någon storleksbegränsning för en avdelning så kommer den mänskliga naturen att visa sin egen begränsning. När en grupp blir för stor kommer en av medlemarna att kliva fram och värva fem andra och bryta sig ur och starta en ny avdelning i samma område. Om behovet är påkallat så många av medlemmarna i den allt för stora avdelningen flytta över till den nya avdelningen och en rätt balans uppnås utan formler eller direktiv från huvudkontoret. Den här processen ses inte som en förolämpning mot den ursprunglige avdelningspresidenten. Snarare, det är en förväntad process genom vilken avdelnin-garna förökas.

En viktig funktion för en avdelning är att sammanföra likasinnade så de kan träffas helt enkelt. Många är övertygade atde är ensamma och att ingen annan förstår elller bryr sig om vad som sker i världen. Dom är inte medvetna om att det finns många andra, precis som dom själva, var och en isolerad och psykologiskt besegrad bara för att de inte känner till storleken och styrkan i sina egna antal. Personligt nätverkande är en startpunkt för att bryta det mönstret. När det är uppnått, det verkliga arbetet för avdelningen är att skapa lag som åtar sig uppdrag för rörelsen.

Avdelningsaktiviteter faller i fem kategorier:

1. Information till allmänheten. Det inkluderar att distribuera utbildningsmaterial, sponsra öppna forum, sända videoprogram tillgängliga för allmänheten, delta i interjuprogram i radio, skriva brev till redaktörer, annonsera och sköta valinformationen till väljarna. Dessa aktiviteter görs inte alltid av Freedom Force direkt (av skäl som förklarats tidigare) utan ibland genom andra organisationer, många skapade av våra medlemmar.

2. Medlemsvärvning. Det här inkluderar att distribuera tryckmaterial och inspelningar och hålla privata möten för inbjudna gäster.

3. Träning. Det inkluderar att hålla klasser och studiecirklar som knyter an till våra Internetkurser.

4. Nätverkande. Det här inkluderar att hålla sociala och tillställningar strödda bland affärstillställningar.

5. Mission. Detta är det slutliga syftet med Freedom Force. Det innefattar ledsagande och stöd för medlemsdeltagande i andra organisationer.

De som inte kan delta i föreningsverksamheten kan hjälpa till på många andra sätt, såsom rekrytering, hjälpa till med skrivbordsjobb, springa ärenden, hälsa folk välkomna på möten för allmänheten eller vara värd vid tillställningar. För dom som inte kan göra det här, så är finansiellt stöd i sig självt viktigt. Oavsett dina talanger eller anlag så finns det mycket att göra inom Freedom Force.

Updated 2009 July 25

Back